Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1866, sida 3

Förhållandet emellan de bidra syskonen hade aldrig egentligen warit innerligt, alldenstund Selma hade en fall, nästan sluten karakter, fom war mera fränstötanre än tibpdragande, men hon war dock uppfylld af tad samhet mot fin broder, fom i sitt hus gifwit henne en sorgfri och aktad ställning. Såwäl Carl, fom do: meftiferna wisste att hon utöfwade ett mit inflytande på fin broder, fom kinkiga fall rådförde fix med henne, emedan han kände hennes skarpa förstånd och rigtiga takt. — Det måste få blifwa! utropade den unae mannen, aftorkande tårarne och hastigt uppresande fin. Jag är answarig för affärernas fortgång och derför skall jag med luan pröfwa ställningen, för att kunna inträda i den aflidnes rättigheter och skyldiaheter. Han öppnare derpå fadrens pulpet. Den innes höll bref, notiser och en liten bandkassa; fom Halling hade för fin egen räkning. MNåara uppfatfer angår ende privatförhållanden, funnos icke. Nu gällde vet att få reda på den hemliga hufwudboken. Carl kände noga till den långa gråa boten, som nu för honom war af största wigt. Den måste ligga i jernskäpet. Men hwar fanns wäl nyckeln till detfamma, hwilken fadren alltid bar på sig? Den unge mannen git upp tid Selma, som stod framför spegeln och ordnade fitt hår. — Tant, jag söker nyckeln til min fars fasfa; skåp .... han bar den alltid i fin börs. — Alldeles rigtigt. — Wet du, hwart börsen tapit wägen? Selma såg lugnt på sin brorsson. — På börsen har jag werkligen icke tänkt. Den måste utan twifwel ligga i någon ficka på fontorgrocken. un st d sku skr må jer sus em Ja bo fin ffic (0 Al än wi ha ska