Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1866, sida 3

— Då ber jag er låta mig i er närwaro få ett samtal med den unga damen. Alldeles ide! SÅ länge Fröken Miller wiftads här står hon under min uppsigt och mitt skydd och jag fan under nuwarande omständigheter ej tillåta något möte er emellan. Hwad fom sertan sker, befattar jag mig ej med. Farwäl, min herre! Föreståndarinnan lemnade rummet och det återstod endast för den stackars ritläraren att med sorgset hjerta aflägsna sig ur det hus, som omslöt det han hade kärast i werlden. Förbannande pensionärernes olycksbringande utfärd till landet liksom regementets intäg i så olämplig stund och dertill orolig för den älskades närmaste framtid, gick arefwen hem och skref ofördröjligen till herr Mäller ett bref, deri han fram ställde sakernas förhållande och bad om tillstånd att få göra honom ett besök. Då prestfrun lemnade arbetsrummet, märkte hon Hedwig, som, upplöst i tårar, satt i lärosalen. Den gamla wacklade mellan wrede, förlägenhet och medlidande. Hon förstod att Herwig warit wittne till fomtalet och wisste i detta ögonblick icke hwad ton hon skulle taga mot henne. Hedwia sjelf befriade henne från denna obeflutsamhet. Torkande ögonen trädde hon emot föreftåndarinnan med fast och stolt hålluing. — Utan mitt åtgörande, Fru Hartwig, har jag blifwit wittne till ert samtal med Herr von Nordeck, begynte hon, och inser wäl att ert misstroende mot så wäl honom fom mig ej saknar skäl för fig. Mitt fams wete fritänner mig emellertid från hwarje fel mot det rätta och derföre will jag ej förnedra mig med några förklaringar. Blott få mycket will jag meddela er att jag i bag hört Grefwe Nordecks namn för förfta gåns