1 ledig ritlärareplats ingaf mig tanken att söka denna anställning, för att lära känna den unga damen. — Den herrliga flickan har öfwerträffat alla mina förwäntningar, hon är en engel. Hwad hennes familjeförhällanden beträffa, få äro de wisserligen höjda i dunkel, men namnet af äfwentyrerska förtjenar hon icke. — Låt of: ide twista om detta min herre. Som sakerna nu stå, är mig Fröken Muällers inkognito all: deles likgiltigt, ty hon kommer inom några dagar att ej mer tillhöra mitt inftitut. — Det skulle wara en grymhet, en hjertlös orättwisa af er. — Nej, så skall ni ej handla, utropade hr Schulze. — Werlkligen, swarade prestenkan, helt förnärmad, öppnade sin snusdosa och bekämpade sin rörelse med en pris. Törs jag fråga, hwem fom tager fia fribeten att i en ton, fom påminner om exercisplatsen säga us? bwad jag fall göra eller ide göra i mitt eget us? — Jag tror att mitt swar är öfwerflödigt, min fru, swarade ritläraren. Otwifwelaktigt har ni i går wid regementets intåg känt igen mig. Jag är Grefwe Hand von Nordeck, löjtnant mid hussarerne och ritlirare i Fru Hartwigs pensionsanstalt. Ingen sådan ton min herre, utropade med Höjd stämma den gamla frun. Jag länner blott en derr Schulze såsom mina lärjungars ritlärare, men ingen ö person med edert namn. Och dermed tänker jag, kunna wi sluta detta mindre behagliga samtal. Jag räknar för öfrigt på eder grannlagenhet. — OM huru skall det blifwa med Fröken Mäller. — Hon lemnar nästa wecka mitt hus.