Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1866, sida 2

Rästa dag war en Söndag. Efter gudstjensten promenerade de unga i trädgården, som omgaf buset, och blott Hedwig undandragit fia denna mid godt wi der wanliga promenad och fatt i lektionsrummet wid fin teckning, den hon hoppades kunna fullända till den älskade lärarens återkomst. Uppfylld af tanken på återseendet, störde henne plötsligt ringklockans skarpa ton och snart förnam hon en röst, som dref hennes blod till hjertat. Det war den älskade, som personligen wille underrätta pensionsfrun om sin återkomst. Han blef wisad till det så kallade arbetsrummet, der den gamla damen brukade mottaga hwarje besök fom rörde pen sionen. Mellan lektionsrummet och arbetsrummet war blott ett fmalt rum fom tjenare till bibliotek, hwars vörr stod öppen och war kanske den midtemot befintliga dörren till lektionsrummet ej heller så fast tillstuten. Allt nog, Hedwig måste ofriwilligt blifwa åhörare af det samtal, hwilket egde rum mellan föres ståndarinnan och ritläraren. — Min herre, begynte frun med höjd stämma, jag förwånas öfwer att i dag se er i mitt hns. Ni måste ega en stor grad af oförsynthet för att ännu en gång wisa er för mina ögon. Jag skulle wara er mycket förbunden om ni, genom att aflägsna er wille göra slut på det bedrägeri, fom hwarken länder er el ler onstalten här till heder. — Ni är i uppretad sinnesstämning, min fru, swarade läraren. Jag wet sjelfwa wertet ej hwarigenom jag förtjenar edra förebråelser. Har jag förs fummat min pligt fom lärare? Har jag minsta mån brutit i den aktning jag warit skyldig er och mina lär: jungar? — Nej, min herre, men ni har antagit en mask för att winna inträde i detta hus och, fom jag för: