Norrländska Korrespondenten – 24 april 1866, sida 3

men lika godt, i höft refer jag utomlands — och om jag en gäng äterkommer — är ni gift... — Nej, herr baron, det är jag icke. Walsen war slut. Axel återförde Gunborg till sin plats, jemte prostinnan, som med en belåten min tog emot henne. Adäle war fom wanligt strålande; men denna afton wann hon ej ensam priset fom balen8 drottning. Flera funno Gunbora skönare. Jnnan prostfamiljens afresa från Upsala yppade sig för Pebr ett tillfälle till ett enskildt samtal med Gunborg. Han förklarade henne nu, att hon mar den enda qwinna han någonfin ffulle älska. Och ebhur ru Gunborgs hierta fwällve af salia fröjd, rå hon hörde denna bekännelse, kunde hon dock ej förmås att ge Pehr nägot hopp. Pehrs ombytlighet hade icke allenast sårat hen: nes stolthet, utan hon fruktade att hans första kärlek till henue, ehuru den hade återwändt, ännu en gång stulle flyga fin kos, om Hon alltför hastigt gaf hor nom hopp om genkärlek. Hon wille ännu pröfwa halten af hang ståndaktighet en tid. Ginge han ige nom profwet, wore det en lyda för vem båda. I annat fall skulle hou förr dö, än skänka sitt hjerta åi en fjäril. (Forts.)