Norrländska Korrespondenten – 13 april 1866, sida 3

temanget i prestgården. Owinnans duglighet. Jag länge undrat, om Sweriges qwinna Cj dugt vill andra må göromål, An bara wäfwa och fy oc) spinna Och baka plättar och koka tål; Men nu jag börjar få ljus i saken, Sen sjel wa niksda n har gjort mig waken. I denna fraga od tlart jag tätt, Att qwinnan duger till mydet godt. Hwem fan wäl någonsin klandra wåga Att Clara bliswit telegrafiste Hon som beständigt will gerna fråga Ich weta nytt, dertill pasjar wisszt. J lörsta hand hon nu fan sa höra, Hwad 1å de större, jom märre göra avd) weta mangen jmåä-hemligher, Som ens ej närmaste grannen wet. Och hwem wid orgelu fan pasja mera, An wara qwinnor ul jur stacur, Zer oganeradt de få briljera Med ulla strämmor i moll och dur, Ler de jå nyttja båd fot od) Händer, Som Carl XII en gang i Bender? Wi män få tiga od) — sjunga blott uli den tonart ar dem wi jatt. Swem duger bättre på domarsätet, Än moster Ulla med röjt sa jur? Son sumnie sanga helt nätt i nätet Äf fin mirig hwarje stlälm och tjnf. Ej någon båttre än hon kan dömma Som andras fel och ej något glömma. — Rättwisans wågstål i hennes hand Wisst lyaliggjorde wårt arma land. Men fan wäl ocdjå wår qwinna duga Till prest? ... Ja hwarjör ej, tära du. Hwarenda farmor i slott och stuga Moral med aLwar predikar ju, Så att man ofta just fan bli häpen, ed att all glädje Jnart Jagdt blir dräpen: Öch mången prest i sin predikostol Såår efter gumman i stubb och fjol. Man gijswit li et men ad, kantänka An myaet rester, jom wåi jag fer: Man övkiorshatten mil qwinnan skänka; Ty Garibaldis ej passar mer. Ej titel längre blir doktoriuman .. Hwad det blir roligt att gå till qwinnan Od få recept och — handirydmang ge. Hwad manga jufa man stall få je! ... Man knappast kun något yrke tänka, ej mindre nämna i siort och mät, Åwaxi ej qwinnorna funna blänka J lättre fjädrar, än dem wi sått. De äro snillen i politiken: i Med toffeln styra de män och riken, Och i fin blid de ett jwärd ha att, Som ingen dödlig än emotftått. Swem fan oss raka få fint, som dessa Öch bota benbrott, fom ofta suas, Öch klippa håret uppå wår hjesja? — — Jag tror jag flyttar till Westerås, — För onda bölder och Amors pilar Ser ingen fruktar, ty snart han ilar Som Jheu till Åältstärinnan bort, Som då gör pinan bad ljuf och fort. Ja, alla yrken, hwadhelst man säger, För qwinnan passa i Swea land.