Norrländska Korrespondenten – 6 april 1866, sida 2

par och aldrig kunde gudarnes nectar smaka dem bättre, än hwad denna tår gjorde honom. Åter ha twenne år förlidit. Pehrs studentexamen genomgicks mycket lyckligt och han erhöll de högsta betyg och amplaste loford. Han låste set an på graden; men, för att 5 andas litet landluft, antog han en kondition som inf ormator å sin hemort hos baron Gyllenhane på Näs. Twå år werkade en fördelaktia förändring af Pehrs såwäl inre som yttre menniska. Jngen hade dragit mera nytta än han af wistandet i rseysjtaden. Han hade wunnit betydligt, först i intelleftuelt afseende och för det andra i sitt sätt att wara, hwilket nu war mera ledigt och ogeneradt än förut. Glad, qwick och wacker, war han en äkta typ af den nordiska studenten. Och han behöfde ej heller nu frukta, att i anscende till fin paryr blifwa anmi sad en platå i drängstugan. J prostgården emottogs han med den hjertligaste wälwilja. Prosten wälkomnade honom med ett famn tag och en wälsignelse, som af en egen fader ej kunnat wara warmare. Prostinnan war blid och nådig — och gossarne, hans f. d. skolkamrater, hwilka ännu sutto i öfra klassen på gymnasium, sågo honom ej längre öfwer ageln. Och Gunborg, huru emottog hon barndomåmännen? Zo på sitt wanliga, hjertliga sätt räckte hon honom handen, fajt det obegripliga hjertat klappade nä stan hörbart och ögat strälade och munnen log och det ena purpurmolnet jagade det andra öfwer den fina kinden. Den unge studenten, som ej war owan wid att se wackra fruntimmersansigten, stod dock hänförd och