Norrländska Korrespondenten – 3 april 1866, sida 2

RR —AäpGöAc — fen lagt fig ett moln, då hans skyddslina uppträdde i skepnad af en resande gesäll. Som paryren mar det minsta wår hjelte tänkte på, hade han alldeles förgätit att offra någon omsorg derpå, innan han uppträddei prost gården. Prosten war humorist och beslöt att göra sig en rolig stund på sina fruntimmers bekostnad. Der: för bad han Pehr hålla god min och låta dem för af tonen blifwa i den tro, att han ej war annat än en wandrande gesäll. Man hade nätt och jemt hunnit öswerenskomma härom, förrän prosten kallades ner till aftonmåltiden. Pehr måste följa honom, dammig och oborstad som han war. Prostinnan rynkade lindrigt näsan, då hon såg sin man medföra den tarflige gästen till bordet. Gunborgs gouvernant rynkade äfwen på näsan och tog sin lorgnette. Adjunkten sände också Pehr genom glasögonen en mindre uppmuntrande blick. Pehr stod tyst och försagd i en wrå; ingen talade med honom. Då tyckte Gunborg att det war synd om den stackars Pehr och gick bort och sade nägra wänliga ord till honom; men genast ljödMabonnes stämma, Gunborg skyndade att åtlyda den. — Det passar icke en ung flicka, yttrade Mar bonne hwiskande till Gunborg, att ge sig i tal med en sådan der tölp. Det är nog att din far inför honom i wår predjence. Hans plats more i köfet, alldeles ide här. Hör du Gunborg, du för ej tilltala hos nom mer. Gunborg tea och lydde. Då foupgen war slut — hwilken, i parenthes sagdt, warit tråkig — sade prosten till adjunkten, fom — ämnade aflägsna sig: Magistern är kanhända så god