Norrländska Korrespondenten – 3 april 1866, sida 2

war det wäl möjligt, war det werkligen hon, denna smärta, långa flicka! War det samma, lilla knubbiga Gunborg, som warit hans lekkamrat! Gunborg inkom i köket, i afsiat att tala med sin mor, och helsade i förbigående på Pehr. — Gå, hörde hon prostinnan halfhögt säga till Gunborg. Gå du och ae den der gesällen litet mat Jag har något att uträtta i bakstugan. Gunborg gid in i skafferiet och återkom snart med Pegr. tallvif, på hwilken hon rikeligen bullat upp till ehr — Tack, goda mamsell Gunbora, fade Pehr bu: gande. Det är ej förfta gången ni fläder min hunger. Förwånad fästade först nu Gunborg fina blidar på den förmente gesällen. — Mamsell Gunborg känner icke igen fin gamle lärjunge, sade Pehr leende. — Store Gud! Jag tror det är Pehr! utropade Gunborg och slog tillsammans sina händer. — Ja, mamsell, det är werkligen Pehr. — Ctackars Pehr! det har då inte gått bra för dig, efter du skall wandra som gesäll. Det war synd det, sade Gunborg och mönstrade fucande hans tarfliga yta. Det mar å länge sedan wi sporde nägot från dig. Men jag måste springa upp till pappa och tala om att du är här, stackars Pehr! — Så wacker hon har blifwit, tänkte Pehr, men äfwen hon skådar hunden efter håren liksom jag skulle wara en stackore, för det jag icke går och ftryfer kring landswägarne med det bästa, jag har, på min. pehr blef nu uppkallad på prostens rum. Här måste han redogöra för sig och sina förhållanden, och ett äldre fruntimmer, inkommit i förstugan. så fort Pehr talade, klarnade prostens panna, på fil: