Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1866, sida 2

ste äfwen nödbrödämne skaffas, som skall göra kakan drygare, om också mindre födande i den fattiges hus. Det förefaller obegripligt hwarifrån de arbetande, unter en få mager foft erhålla fina krafter, om man icke får tro att sommarens warma sol och de djupa stogarnes unterbara dofter på ett hemlighetsfullt sätt lifwa dem. En skog, en af dessa fjerrbelägna, undangömda, med fin wäldiga vegetation af skyhöga, ewigt gröna fus ror, huru ffön är ide dess anblick! Huru rik tyckes den skogen ide wara! Ja, huru dyrbar skulle icke föps mannen i en af werldens hufwudstäder anse denna samling af mastträd som stå i den aflägsna, obefarna fjelldalen och nödgad ruttna på fin rot till dess höst. stormarne hinna att här och der efter kanske århuns dradens brottning kullkasta en af de förålvrade, uttors fade stammarna! Huru herrlia står icke urskogen i fin wördnadsbjudande prakt! Och dock — det är en ötnens prakt! Hungersnöden bor under vesfa jätteffuge gaor; en tänkande menniska förgås i denna grönska. Det är döden fom har sitt hem i denna naturens wilta men ståtliga park. Eller huru ofta händer det icke att ett barn en ung flicka, en eljest oförskräckt wallgosse, går wilse i den gränslösa labyrinten bland tufworna och snåren! För ven wilsegängne stänges wär gen plötsligt af gungande kärr. De glesa bären förmå ide att stilla hungern. Intet ljud af menniskoröster, intet spår af medlidande anförwandter, intet tecken af någon hjelpsam wän! Klagoropen upprepas hånfullt af gäckande genljud och tillkalla endast skogarnas ftröfs ware, de hungriga wilrddjuren, i stället för menniskors bistånd. Eller bortvör den allt mattare stämman i ven ihåliga ffoaen, fom den ofta benämnes. Efter någon tid kanhända hittas likwäl den af nattfrosterna