Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1866, sida 2

— Toligt folk går jag helst ur wägen för! Farwäl med dig; lyda tlll snar förbättring! Helsa din gumma! Stanna, säger jag dig karl! ropade farbror le. ende. Man kunde tro att hin more efter dig, få brådtom har du. Du wet ju att fogden, fom jag twang och min hjertewän presten sammanswnro fig mot mig och fingo den gamla sibyllan på enkesätet derborta att säga upp sina 10,000 rdr, som hon har inteckning för här i egendomen; som det är en swår tit, tänkte de härigenom sätta mig på knekan. Emels lertid lurade jag dem och ffaffade pengarne; det är med dessa jag nu stoltserar tills inbetalningen skall ske; men fen är herrligheten all. — Hänger det så ihop! sade Smith. Ja då kommer jag genast in samt får kyckling och pengar på köpet det blir en bättre affär. Mina krafter tilltogo med hwarje dag, och snart så att jag kunde företaga längre spatserturer. En dag widt i terminen willer farbror in till staden för att tala med swågern. Som wädret war wackert gingo wi längs sjöstranden, på det jag skulle styrkas af fjör luften. Långsamt och under muntert samtal fortsatte wi wägen framåt samt kommo till staden strar på efs termitragen. Alla dem mi på gatan mötte helsade wänligt på farbror; men be betraktade honom på fams ma gång med deltagande, nästan sorgsna blickar. Då wi hunnit i närheten af swågerns bostad mötte wi borgmästaren, hwilken åtfölides af en polisbetjent fom bar ett protokoll under armen. — Det war ju foen till händelse, fade borgmästaren, efter att halwa helsat på farbror; hwem skulle hafwa trott det? — Swilken händelse? frågade farbror.