— Ni wet då inte? utropade han förwånad, Er swåger Smith ingaf sin cessionsansökan i går, och i natt har han rymt. — SHwad fäger ni? fade farbror bleknande och trädde ett steg tillbaka. Hur ftå affärerna? fortfor ban efter att hafwa sansadt fig något. — Dåligt, mycket dåligt, min bästa hr Swensson. Efter hwad nu kan synas, så kreditorerna knappast fem procent. Ja ja, ni lär wäl också få er en liten bet. Farbror swarade ej, utan tog tyst farwäl af borgmästareu, lät mig gå in på gästgifwaregården, uns der det han sjelf gick bort att tala med fin swågers bokhållare. DÅ han återkom war uttrycket i hang ansigte få misströstande och sorgset, att tårarne fommo owilkorligt i ögonen. — Kom min käre Oscar, fade han mildt, få gå wi genast åter hem. Under wägen talade han obetydligt; men under: stundom git han få fort att jag hade swårt följa med. Då han märkte det, stannade han hastigt, tlappade mia på kinden, tog min arm i i fin, och fade: — Min stackars gosse, jag springer andan ur bröstet på dig. Hans annars så klangfulla stämma ljöd nu matt och swag. Ehuru hans ansiatsuttryck war mildt och kärleksfullt, hwilade dock öfwer hela hans wäsen en nerslagenhet, som gjorde att jag innerligt tackade Gud då wi åter woro hemma hos tant. Nu börjare en lersam tid. Farbror red ofta bort men hwarje gång han kom hem, och tant såg frå I pande på honom, skakade Han sorgligt på hufwudet. Allt war förgäfwes; penningar ftodo ej till att få. Hand kraft mar bruten; den förut jå starke och werk