Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1866, sida 2

höfwer du inte köra ihjäl hästarne. — — L—2— —b!öp BAA AAAOQOC m VV VO SS NI få brådtom, efter du inte will helsa på of i förbi farten. ; — Jag har ej tid, swarade han. Jag skall resa till Urbanslund och af förwaltaren köpa ett par hun-:; dra tunnor hafre för att komplettera en ffeppa! laddning. ; — Hafren kan du få föpa af mia och mera till: om du mill, fade farbror; få för den sakens skull be: Smith, få hette farbrors swåger, war en af när: maste stads största handlande. Han sträckte fia till; baka i wagnssätet och drog upp ena benet under sig. — Se, pojken har kommit på benen igen ser jag, fare Smith; sjukdomen har tagit honom bra. — Hurn, mycket skall vå hafren kofta? — Åtta riksdaler tunnan, icke en skilling billigare, fwarade farbror; men kom nu in, så skola wi ha tref ligt i afton. — Så börja i morgon att föra in hafre till mig, fade Smith. Nej, jag tan inte bli här, jag fan inte bli bär, jag måste i natt åka till Köpenhamn, bwars eft jag i banken skall lyfta 10,000 riksdaler, hwilka jag nödwänrigt behöfwer i öfwermorgon. — Jaså, du saknar således småpenningar, fade farbror. — Sa, jag är renons, och förr än om åtta bar gar fär jag inga. För den sakens skull kommer jag nu att betala höga räntor. — Då är det wäl böjt att jag hjelper dig, sade farbror. På fjorton dagar fan du få låna summan af min. Wid dessa ord satte fig Smith i Haft till rätta i sätet, fattade tömmarna och kastade en till hälften förskräckt blick på farbror, sägande: I