Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1866, sida 3

lor underkastar jag mig willigt, huru betungande det än må wara; men de höga herrarne hafwa äfwen pligter att uppfylla mot oss, och längre än en timme hafwa de icke rättiahet att låta oss wänta. Derföre swor jag på att nästa gång sjelf wara med, och hwad jag lofwat det håller jag. Förbannadt är det emellertid, ty det fer werkligen ut fom jag sökte twist med hela werlden. — Låt inspektoren fara i i vitt ställe, Knut, fade tant läggande sin arm om hans hals och klappande honom. Jagterna äro snart slut, och så är det glömdt; dessutom må wi komm ihåg att det är en kongl. hög: het, eu prins. — Du är en fwår freftare, mor, fade han och slöt henne intill fig; men du får ej blifwa ond, jag måste åstad, få wida jag ide will att hela socknens inbyggare skola hålla mig för en stackare, och detta med rätta. Tant kände honom för mål att längre wara ens wis, derföre teg hon. Dock hotade hon honom med fingret, och i det hon gaf omkring korten fade hon: War så god, herr karriolhäst! Morgonen derpå rättan tid stod för dörren den stora holsteinaren, nyligen fatt på kälkar, förspänd med fyra bruna ståtliga hästar, på hwilka ett nytt seldon med pläterbeslag sken i kapp med solen. — Sif mig nu handen på, Kuut, sade tant då mi skulle åka, att du ej förifrar via. Freden är ett dyrbart godt, fom mi ide lättsinnigt böra sätta på spel för ett ords skull. — Nå mhäl, sade han, för din skull skänker jag prinsen en half timmes nu må du wäl merge att jag är nådig. Wändande sig till hästarne och smackande med tungan sade han: Så pojkarne mina lunka nu på. (Forts.)