farbror, på hwilken blodet började stiga åt hufwudet, och hwad som fattas mig i den wägen, skall en bättre karl än ni lära mig. Nu tar ni penningarne samt qvitterar dem, och det genast! — Ja så, ni är stursk, ni wågar hota! ropade fogden. Båte ni oc) edra penningar måste på ögons blicket ut härifrån. Dessa ord beledsagades af en kraftig gest med armen, som hade till söljd att påsarne nedstörtade på golfwet, och penningarne kringströddes åt alla sidor. Farbror kunde nu icke längre stäfja sin wrede. Hans ansigte blef blossande rödt, ådrorna på hans panna swällde och han skräckte hotande sin knutna hand mot fogden, ropande med en röjt fom kunnat ffräms ma en modigare: — Wid alla d—r: om ej ni och edra hejdukar genast plocka upp hwarje slant, få skall jag leka med eder på ett sätt som J aldrig skolen glömma. Då farbror i detsamma warseblef att fogden gjor: de en rörelse för att fly, ställde han fig genast fram för dörren och fade: — Här fommer ingen ut förre än allt är i ord ning. Fogden såg på skrifwarne och dessa åter sågo på honom, derefter kastade de en blick åt fönstret och fe dan en på farbror hwilken fortfarande stod lika hos tande och uppbragt, hwarefter alla tre började ihop: samla och räkna penningarne samt med krampaktig hastighet qvittera i skatteböckerna. — Ni skall nog få höra af mig, fade fogden med en af dämpadt raseri darrande stämma. Derefter gaf han qvittenserna till farbror, hwilken genast gick ut