Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1866, sida 2

— Ni kan taga det som ni will, swarade farbror. Jag har endast efter min ringa förmåga sökt tolka rangordningen, och då jag hört att biskopen är hög ärewördig och prosten ärewördig, få är. ni fom prest mindre ärewördig. Derefter tog han finzpipa och mössa, gid raskt utom dörren, åtföljd af mig. Humöret Hade genom denna lilla skärmytsling blifwit uppgrumladt; farbror fatt, starkt bolmande ur fin pipa, tyft ända tilldef wi kommo till kronofogdekontoret. Farbror tog då twenne penningpåsar och jag en hwilka wi inburo på kontoret. Fogden och hans ffrif ware woro ifrigt sysselsatta; de sågo knappast upp från papperen, då wi ställde påsarne på skranket tätt inwid fogdens plats. — Här komma wi med kungens mynt, fade fars bror; denna resa är den fifta af wåra julfröjder, men desslikes den ledsammaste. — År det ni, hr Swenson? sade fogden, utan att se upp från sitt arbete. Det gör mig ondt, men jag fan ei mottaga pengarne i dag. — Åh tusan! ropade farbror i munter ton; ni tar nog emot dem och tadar till. — Som jag faat er, fade fonden förnämt, jag fan ej mottaga penningarna nu, ty ni har kommit en half timme försent, och wi hafwa få brådtom, att wi nödgag följa en bestämd arbetsordning. — Hwad fn fall detta heta, fade farbror, ni will wäl ide skicka hem mig, fom en wanartig pojke för den halftimmens ffull? War nu beskedlig och för denna gång tag penningarne, få få wi saken klar. — Nej, jag tar dem ej, widblef fogden, det är på tiden att folk lära fig ordning och påpassliahet. — Det har jag lärt innan ni war född, swarade