Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1866, sida 2

tem båda samt wittnade om, att den kärlek fom fam manfört dem, ännn belyste och wärmde deras senaste höstdagar. — Nå, är du här min gosfe! ropade farbror till mig med en få glad stämma och ett få förnöjdt ans sigtsuttryck, fom om jag medfört lotteriet stora winst. Nå, är du nu ändtligen här. Du har dröjt få länge att jag började tro det du under wägen hit blifwit förwandlad till en snögubbe eller annan förskräcklig warulf. Stall det wara en snaps, en mugg öl och en pipa tobak? — Helst ett föl, kära farbror, swarade jag. — Ett föl! återtog han; ja det skall du f—nm ta mig få, få fnart den gråa hingften fölat, det fan du wara säker på. — Men först är det väl bäst att wi få of, en kopp kaffe och ett stycke julkaka, inwände tant, under det hon drog mig bort till sig och kysste mig. — Ja wisst, ropade farbror, och det ett stycke så stort fom halfwa månen, när den är blixt full. Låt oss se hwad pojken efter en sådan spatsertur förmår om han ger sig god tid. Herre Gud! fortfor han, dina labbar äro jn röda som morötter och, wid min salighet, kalla som istappar. — NÅ, nå, Knut, föll tant honom i talet, det behöfwer, du wäl inte swärja så förskräckligt på. — Åh nej, mor. Dr trodde mig kanske nog ändå. Men jag skall säga dig, återtog han, under det han lutade sig öfwer bordet och såg tant helt allwarsamt in i ögonen. Man måste göra något för respektens skull. Den får man alvrig förlora ur sigte, fortsatte han, wändande sig hastigt om och seende på mig med en glupande blick. — Nej farbror, och icke heller julkakan.