Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1866, sida 3

att mörda en sjuk menniska. Detta förargade oss nästan mera än något annat. Efter en timmas förlopp fammanträdde Eriggrätten och processen belf ej lång; mördaren uppträdde sjelf fom det förnämsta wittnet emot oss och wakten fom tagit oss till fånga, förklarade att den sett oss i begrepp att äfwen mörda betjenten. Wi fingo likwål lof att förswara oss, och gjorde det äfwen så godt wi kunde; men hwartill kunde det gagna? skenet war ju helt och hållet emot oss. Jag berättade huru alltsammans tillgått från början till slut men om Maria talade ingen af oss ett ord, för att ej draga henne också med i förderfwet. Man frågade mig om jag kunde känna igen den soldat, som jag sade att jag tumlat om med i köket. 7F in kan jag heller — swarade jag — det är blott fatten fom fan se i mörkret. Godt och wäl; domen blef hwarken mer eller mindre än att wi skulle hängas alla tre. Der: på förde man of; utanför huset hwarest mordet hade skett och der stod redan galgen i wederbörlig ordning, och profossen inunder — det tycktes just arta fig wäl. Jag befallde min själ i Guds hand; Harry likaså, men jag hörde att han också mumlade något om Mus ria. Den gamle Emanuel läfte den ene bönen efter den andra.