Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1866, sida 2

Jag uppskref den och stack papperet i innerfickan af min jacka hwarest jag också förwarade ett bref till min mor och syster ifall jag skulle blifwa kallad hädan. Och det war stor anledning att wänta dylikt, ty wi hade fransmännen i ryggen efter oss, med en öfwerlägsen styrka. Tom! fade Harry widare; den föta flitan lige ger nu der och sofwer; hon är mig lika kär fom mitt lif och ännu kärare. Jag will med Guds hjelp sörja för henne till dess att jag fan föra henne till hennes slägt. Nu då hon är fader: och moderlög, will jag wara för henne broders ställe. Hon ffall ide wara annat för mig än en syster till dess wi nå Lissabon; då skall hon blifwa min hustru. Stå mig derföre bi, Tom! och hjelp mig att beskydda henne under marchen. J den drägt hon nn bär fan hon gälla för en mulåsnedrifware af wår division och icke wäcka någon misstanke hos foltet. Wi få säga att hans mulåsna blifwit dödad, och att det är en rask gosse som wi tycka om, ifall någon skulle fråga oss om henne. Jag tog henne med mig, emedan det war det bästa jag kunde göra, ty hon war i fara för många olyckor, och för öfrigt under sådana tider som dessa en börda för den familj hon war hos. Jag swor wid det heliga evangelium, innan jag lemnade den gamle: att jag skulle förra henne i alla afseenden, orörd och oförnärmad till Lissabon, och jag hoppas att jag skall hålla min ed. Tom! jag säger hörtidligt, att bryter jag den, få må denna mened följa mig till den högste domaren. ag säger likaså, Harry, swarade jag, ifall jag ide håller hwad jag lofwat dig! (Forts.)