Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1866, sida 2

timmars fömn ej kunde skada of. Harry blef uppe; jag wisste nog att han heldre wille språka med töfen, än gå till sängs. Klockan fyra blefwo wi mönstrade på torget — hästar och mulåsnor och wi allesamman. Wåra tor: nistrar hade wår goda wärd fullproppat med alles banda goda saker. — Klockan fer marcherade wi; en bel mängd portuziser följde oss, men det tycktes på deras uppsyn, fom om de wille säga: MR lär wäl knappt funna hålla frangmännen borta härifrån. Just fom jägarkompaniet wid hwilket jag och Harry woro anställda, närmade fig bron, hwilten le: der öfwer Tajofloden gjorde wi halt några minuter; och Harry fick derwid tid att wexla några afskedsord med Maria och hennes far, hwilka stodo och wäntade på honom wid bron. Marias slöja dolde för det mesta hennes ansigte; men jag såg likwäl att hon aret — stackars barn. — Rätta er, hette vet nu och Harry måste gå tillbaka in i ledet. Wi skakade wår gamle wärds hand. Harry kvysste sin käresta — och straxt efter marcherade hela regementet öf: wer bron. J korthet will jag säga att wårt regemente blef liggande owerksamt i Elwas i tre månader, innan frans: männen började anfalla oss hwarefter wi drogo of tillbaka mot Abrantes. Det war den gången, de fpets sade fig på att de skulle funna jaga oss ut i hafvet, men de goda munsjörerna misstogo sig på ett förb. sätt. Under hela denna tid hade wi alls intet hört från Maria, och jag minnes så wäl som om det warit i går, den afton då wi åter inryckte i Abrantes. Harry och jag wille hwarken smaka wått eller torrt förr än wi hade fått weta huru det stod till hos Jozs. Der fingo mi nu höra att han war död för fer mwece