Förmyndaren. (Forts. fr. N:o 104). Son kunde icke se hang anfigte, swarade Emmy, oc hade för öfrigt få brådt om att komma derifrån, att hon knappt bemärkte honom. Sir Arthur syntes tillfretsställd, och dermed slutade samtalet. Detta hade den werkan att göra mig förwissad om hwad jag förut misstänkt, neml. att Edward war hemma, och jag blef derföre ännu mera angelägen om att afskicka brefwet till hr Jefferson. Ett tillfälle erbjöd fia ändtligen. Då Emmy och jag en gång gingo ut attpromes ! nera, mötte oss en gosse från byn. Jag anförtrodde honom brefwet och han lofwade mig att puntltat fullaöra mitt uppdrag. Knappt hade han dock förjmwunnit förr än jag ångrade att hafwa lemnat honom det. Deck, saken kunde ej hjelpas och få måste jag lugnt wänta på ett swar, som dock icke kunde inträffa på några dagar. Jag satt morgonen derpå i mitt sofrum, då det klappades på dörren. Stig in, ropade jag och min farbroder inträdde. Mi får ursälta mig, fate han Sapfökte eri bwardagsrummet, och först då jag ej fann er der kom jag hit. Jag önffade tala ett ord med er. Jag hop: pas ni hittills funnit mitt beteende mot er sådant fom tilfommer en förmyndare mot hang myndling. Jag wågade icke säga nej. 7Jag hoppas äfwen, fortfor han, att nialdrig funnit mig hård och orättwis, och att ni märkt huru jan söft göra detta ställe för er få angeuämt fom möjligt.