Norrländska Korrespondenten – 22 december 1865, sida 4

Fiskaren. Kögt brusar hafwets swällda wåg; En Fislare der satt Och lugn och kall på kroken såg, Han sänkt i djupets natt. Och hur han fatt och Hur Han såg, Sig delar flodens lopp. Och ur den högt upprörda wåg Steg Hassfrun sakta opp. Hon sjöng, hon talte, talte så: Från haswets perlesal Tu loctar mina Fiskar små Dit opp till dödens qwal. Hur ffönt det är på hafwets grund. vt kände du det blott! Du steg hit ned i samma stund Oh lydlig blef din Ilott. Säg badar fig ej solens guld 73 ljumma böljans swall? Säg, ler ej månan mera huld Ur wågens blå kristall? Säg, lodar dig ej, ljuf och mildvd djupa himlens blå, Säg, lodar ej din egen bild I böljans famn odja? Högt brusar haswets swällda wåg, Hans nakna fötter når; Han blef så underlig i håg, Af längtan hjertat slår. Han tjusad blef af tal, af sång, Till hälften drogs han ner, Till hälften sjönk på samma gång Och syntes aldrig mer.