Norrländska Korrespondenten – 8 december 1865, sida 2

vTjenare, mina damer, fade han, i det han satte fig ned: Gör mig ondt att föra; låt icke det oroa er. Jag will blott för några minuter intaga Emmys platå, och ni måste derföre skiljas åt på en stund. Emmy, mår far mill tala med dig deruppe i Hörns rummet; skynda dig, han har brådt om. Hon dröjde. Fort marsch, säger jag dig, utropade Han i en fås dan ton att den stackars flickan icke wågade wisa fig ohörsam. Hon lemnade rummet och Edward följde henne ända till dörren. Der stannade han några ögonblick, twekande, liksom öfwerlade hwad han skulle föga. Andtligen fom han tillbaka, satte fig midtemot mig wid borz det och begynte efter en paus: Iag föreställer mig att ni förftår ändamålet med mitt tidiga besök, doc, jag skall wäl tydligare förklara mig? vJag har ingen aning om hbwad ni Taftar, fiwar rade jag. (Sodt, godt, fortfor han och tycktes ouppbörligt få mera tillförsigt, iu längre Han talate. 7Det fan i få ord sägas. Mi met att det är omijligt att en ung karl fom jag och en wacker flicka fom ni ftäns digt tuuna wara i behörig med hwarandra utan att å ena eller andra sidan en böjelse uppstår. Kortligen, jag tror jag har få tydligt fom möjligt wisat att jag nästan från första dagen af er hitkomst warit förälskad i er. Han tystnade här; dot war jag allt för förskräckt för att funna tala. Hau tolkade min tystnad gyn samt för fig. Jag kan säga er, tog Han åter till orda, att man anfer mig ide lätt finna behag i en flicka och wara swår att bringa i låga Jag tan ide säga när jag förut warit kär; ni fer alltfå att lyckan bestämt för mig — (Ferts.)