Norrländska Korrespondenten – 1 december 1865, sida 2

mannen. Jag har plockat den gamle baronen såsom ännu ingen baron blifwit plockad; jag har knappt lems nat honom en bit af fjedrarne qwar. Jag har från hans hand inhändigat skuldsedlar till ett belopp af — tyder du om runda summor, så kan du säga tjugufems tusen pund, fom ligga säkra i min med dubbla rum försedda plånbok. Jag lemnar emellertid detta förfärliga gamla råttbo i morgon i god tid, oc det af twå skäl: Först och främst mil jag ide spela mer med sir Arthur, emedan jag tror att han ide längre kan betala, och för det andra är jag hundra mil från sir Arthur säkrare än i hand hus. Ser du, min wän, detta säger jag of emellan jag kan hafwa orätt, men jag är få öfwertvaad fom att iag lefwer att fir Arthur i går afton sökte att förgifta mig. Så mycket om wänskapen å ömse sidor. Då jag wann sista insattsen, oh den mar betydlig, lus tade min wän sitt hufwud i banden och, du må skratta vå jag säger dig att han botstaflig bemärkelse glödde fom en eld. Jag mill ide afaöra om hans uppbetstade sinnesstämning framkallades af den plan fom han beslutat utföra met mig eller af spelförlusten, ehuru jag mill tillftå, att han hade orsak att wara lir tet missnöjd, hwilken riktning än hang tankar togo. Han ringde emellertid och befallde att twenne Eu teljer champagne skulle inbäras. Under det betjenten fullgjorde bejallningen, skref han en skuldförbindelse öfwer hela beloppet, hwilten han genast undertecknade, och då tjenaren tom med winet, befallde han honom genast aflägsna fig. Han fyllde ett glas åt mig, och under det han trodde mina ögon bortwända, emedan jag just nu Höll på med att sticka med stuldsereln, fällde han hemligen något i winet. (Forts.)