Norrländska Korrespondenten – 22 november 1865, sida 2

Det war således ingen gengångare som hade warit hos sdem, det war en lefwande warelse och till på köpet en wacker och behaglig ung man! Och huru kunde de också wara så dåraktiga att tro att det war en afliden. Om också alla omständigheter tycktes tala starkt derför; huru kunde man dock hålla denne så muntre och qwicke man för en orolia ande från andra werlden! Nej! de kunde icke förlåta fig sjelfwa fin enfaldighet. Dessa och liknande tankar kommo dels till utbrott, dels uppstodo i tysthet hos familjens samtliga medlemmar. Eharolais närmade fig Hortense. Erinrar ni er, fade han, mina ord, då wi den dagen åtskiljdes? att få framt det stod i min förmåga, skulle jag ej dröja att återse er. Tywärr ftod det ide i min matt; redan samma afton måste jag i min onkels sällskap begifwa mig på wäg till departementet. Men mina tankar woro hela tiden hos er, och hos den krets jag nyligen lemnat, och det utgjorde mitt käraste hopp att jag kanske ide heller war glömd af er oh edra förr äldrar., General 35 fom mar, eller trodde fia wara en kännare af det täcka könet, tyckte utomordentliat wäl om Hortense. Så snart den första öfwerraskningen något lagt sig, sade han derföre till herr Bernard: Nu skola wi twenne äldre och förståndiga menniskor talas wid. Ni har gjort bekantskap med min fyfterfon. Såwidt jag fan fe har han behagat er allefam-s mans. Wid tessa ord kastade han en skälmsk blick på Hortense, som rodnade och nedslog ögonen, hbwarefter han fortfor: Ni betraktade honom alla fom denna unga, älskwärda flickas trolofwade(Forts.)