Norrländska Korrespondenten – 17 november 1865, sida 2

derefter. Men nu gäller det äfwen er, som begg äro mig kära. SI! du är godheten fjelf, afbröt henne Gustaf, och fattade tacksamt hennes hand. Men.... men betänk dock hwad följderna skola bli. Min far ger icke lätt efter — och hwad skulle wäl dina föräldrar säga, när du nu, i sista ögonblicket i allas närwaro — — Så obeskrifligt glad ditt tillbud gör mig, så måste jag dock för din egen stuld råda dig att öfwer: wäga .... Du har rätt, inföll Hortense. 7I allas när: waro — nej, det skulle ide wara wackert. Men min far kommer ju hitopp och hemtar mig för att ledsaga mig ner. Honom will jag anförtro mig åt; han skall tala med din fader — ja, så bör det wara. Gå nu, Gustaf, att man icke må sakna dig derinne, och lita på hwad jag lofmwat. Sedan Gustaf aflägsnat sig, måste Gabrielle gå in till de öfriga unga flickorna, och skulle nu, när Hortenses far kom, wisa honom in till henne, att hon i enrum kunde få tala wid honom. Men det gick ej fom Hortense hade wäntat. Ber nard kom icke allena. J den glada sinnesstämning, hwari sällskapet nere i salen befann fig, blef han bes ledsagad af fin hustru och några af gästerna, fom alla wille följa bruden ned i en bögtidlig procession. De ankommande woro få muntra, högröftade och få fulla af beundran öfwer hennes brudklädsel, att hon kände fig förwirrad och gäckad i fin plan. Till att få tala med fadren deruppe war ingen utsigt, och hon lät dere före ledsaga fig ned till undra wåningen, i det hopp, att bon der kunde få något tillfälle att föra honom afsides. (Forts.)