Norrländska Korrespondenten – 21 oktober 1865, sida 2

Jag flämtar ide. Om ni önffar det, fan jag litt förete en läkareattest. Ha ha ha! Nej, när man har haft nöjet att wara tillsammans med er till middagen wid ett godt glad win och wid min hustrus respektabla anrvättninz nar, få behöfwes ingen attest på att ni lefwer och befinner er i högsta wälmåga. — Nu märker jag nog, att det måste wara en eller annan orsak, bwarför ni will aflägsna er, och wi skola derför ide qwarhålla er. Men senast klockan åtta i afton hoppas wi återse er. Ni bör weta, att mina wänner och bekanta längta mycket att göra er betantskap, och isynnerhet nu, som jag förmodar, när man får weta att ni blifwit under: prefett — vet är minsann ite narri! En man wid er ålder! Kommer ni icke till denna tid af er slelf, så skickar jag straxt en wagn och hemtar er. Av det ide i hotel Europe, fom ni bor? Go, riktigt. Det är annars mycket förnämt, men det har ni gjort rätt i. Ni har att wänta en stor förmögenhet, och ven ställning, hwari ni snart skall inträra, fordrar också att man skall sätta fia i tillbörlig respect. Charolais tog alltså afsked. Innan han lemnade familjen aick han bort till Hortense och sade, i ö I han aktningefullt kysste hennes hand: Att jag i bag haft lyckan göra er bekantskap är sjelfwa werket till: räckligt för mig; det är den lyckligaste händelse hittills i mitt lif. Allt annat, hwad man kallar tur, eller aunst of lyckan, träder i skuggan. War derföre öfe wertygad, att såwida det står i min matt ffall jag ide dröja att äterse er. Som man lätt inser, utgjorde Charolais efter fin bortgång familjens enda famtalsämne. Nå Horse i tense, fade hennes fader, i det han klappade henne under hakan, fåg mig nu, min flicka, hwad du tyder