Norrländska Korrespondenten – 6 september 1865, sida 3

hennes läppar. Hon kunde icke längre fördraga Äfynen, närheten af den döde. Hon störtade ut ur rummet. Oskuld oh rätt — skuld, samwete och fammwetsqwal äro dock icke blott tomma ord. Jag stärktes ännu mer i min tro, att den oskyldiga sällskapsdamen war oskyldig. Den motsats, hwartill jag nyss warit wittne, gaf mig full bekräftelse derpå. Men detta war endast min egen inre öfwertygelse och denna gällde icke inför lagen. Skulle jag wäl också kunna erhålla lagliga bewis? Den närmare besigtningen af liket gaf en gynnfam, ehuru blott swag anledning att tro det; den wir fade ett bredt sticksår straxt öfwer hjertat. Wid fe dermera företagen liköppning befanns hjertat genom borradt nästan alldeles i midten, få att en ögonblidlig död måst följa. Men fåret Hade en längd och bredd, fom ide motswarade den fina dolk; ett ftarfare och bredare wapen tycktes hafwa warit begagnadt. — En hirschswängare eller något dylikt, frågade jag läkarne. i — Wäl möjligt, swarade de. Men med wisshet eller blott en högre grad af sannolikhet kunde de icke säga det; förruttnelsen hade redan för mycket angripit detta ställe af kroppen. Med hwilken spänning motsåg jag icke förhöret med skogwaktaren och hans dotter! Rättsbetjenterna, som jag skickat efter dem, hade kommit tillbaka och hade medfört endast dottern. Skogwaktaren hade icke warit hemma; han hade sedan middagstiden warit ute i skogen. Man hade i hans rum qwarlemnat en skriftlig befallning till Honom att genast wid fin återkomst ins ställa fig på slottet. Jag började förhöret med dottern; det skedde i