Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1865, sida 2

frågade jag, och orden skuro mia sjelf i hjertat fom en skarp knif. Jag kunde dock ide handla annorlunz da, jag måste lyda min pligt. Hon hade aftorkat sina tårar och åter blifwit lugnare. — Då, fade hon långfamt, näftan för fig fielf, och utan att funna lyfta fina ögon upp till mig, då i samma ögonblick såg jag en annan hand, fom rörde fig mot hans bröst och i månskenet såg jag ett skarpt wapen blixtra i denna hand. Och i nästa sekund låg arefwen död i rummet framför mina fötter. Jag förlorade medwetandet. Det rysliga minnet grep henne ånyo. Och huru war det mäl med mig, fom nu åters gifwer denna berättelse och då fatt midt emot det unga fruntimret fåfom ingvirent? Ofriwilligt drog jag ett lätt andetag, liksom om ren olyckliga plötsligt och owäntadt blifwit räddad undan döden. Mitt deltagande för den arma, öfwergifna unga warelsen, den liflighet hwarmed hon aflagt sin berätr telse, den okonstlade uppriktighet, som hade uttalat sig i alla hennes ord —allt detta fasthöll mig ännu owilkorligen i en förtrollning, fom fom mig att anfe äf: wen hennes sista ord för sanning. Men denna före trollning kunde ej rädka länge. En romanläsare skulle möjligtwis kunnat fortfa rande tro på en dylik utweckling, men ide en brotts målsdomare. Han fan ide antaga, att den dolk, som swingas med fullt uppsåt att döda en annan, riktas och stöter till, drifwen af en osynlig, oförmodad matt, eller att fremmande wapen komma emellan för att ikläda fig all skuld för brottet. Då hon berättade denna underbara ffidelfe, hade Hon ju ide wågat fe på mig, utan förmirrad fästat sina blickar på golfwet.