Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1865, sida 2

icke be om förlåtelse, ide heller ingå på långa förs klaringar med Geraldine men han wille möta henne i salen, öppna fina armar mot henne och omnämnande henne wid namn, trycka henne ömt till fitt hjerta och hwiska: — Will min egen lilla hustru förlåta mig. Hon upplyfte sitt friska ansigte och höjde fig på tå för att komma honom närmare. Arthur ber höfte ide ånyo fråga henne, om hon älskade och förlät honom. Arthurs enskilda sammanträffande med fin mor war häftigare. Begges passioner woro uppe retade och gåfwo sig fritt lopp. Han beskyllde henne öppet för falskhet och hopade på henne förebråelser, swåra att uthärda; men de woro förtjenta, om också alltför strängt uttalade och opassande att begagnas af en fon mot fin mor; men hon glömde all fin mär dighet, sjelfaktning och fina moderliga känslor och aid lös öfwer honom med skymford och häntydningar, hwilka kom blodet att stelna krina hans hierta. — Efter hwad som nu händt, måste Arthur söka ett nytt hem för sin unga hustru, sade hon. Olyckligtwis inträdde Geraldine wid denna punkt i samtalet från förmatet hwars dörr stod öppen. — Jag will ej lemna detta hus, mrs Amphlett, utropade hon ifrigt. Thornivale, fom är ett fiveiz tommiss, tillhör min man. Jag är derföre def laglis ga wärdinna. Ni är min gäst, ide jag er — Geraldine, Geraldine, föreställde hevur Ar: thur miänliat. i . — St! fade Geraldine befallande. Denna anger lägenhet är min, ide din. Jag wäntar icke, att du skall förswara mig mot din mor. Jag förswarar mig sjelf.