Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1865, sida 2

una warelses oskuld och oerfarenhet, ännu mindre, jåsom gäst hos slägtingar, uppgöra planer att wanära och göra familjen olycklig. Din mor anförtrodde Geraldine — ursäkta mia, du känner mitt sätt — helt och hållet i min wård. Jag blef först förwånad, men jag bar icke fåfänat under de sednaste åren studerat min tant, för att ide småningom känna henne. Jan misstänkte snart att något war i farwattnet wid henned owanliga wänlighet mot mig — fom hon förr aldrig tålte — och hennes smicker mot Geraldine, hwilken jag fång att hon hatade. Och det nit ej låna tid innan jag upptäckte hennes bewetelfegrunder. Men hon förlorade spelet, ty Geraldine hade ingen lust att kokettera mot mig och jag hade ide ven ringaste lust att resa bort med henne. Han frattade såsom hade han sagt en qwickhet och for med banden genom sitt hår. Allt detta prat om Geraldine är en fullkomlig dikt. Hon war ganska ängslig för dig, då du icke skref till henne, och yttrade alla sina farhågor, hwilka min tant omnämner; men hon talte derom helt soraset och ci på skämt; och miss Vanghan warledsen på henneför det hon lade din tystnad få mycket på sinnet. Jag kände dels tagande för den stackars lilla frun och förswarade henne och då skrattade miss Vaughan åt mig, och han skrattade åter. Wisserligen gick hon twärsöfwer rum: met — Geraldine, menar jag, — och lade sina händer i mina oc) fade: tac kusin Henry, för ditt ömma dels tagande, men hennes ögon woro fulla af tårar och hennes arma lilla hjerta Höll på att brista af ömhet för dia. — Jaa fruktar, att jag warit en narr, sade Arthur. Kusin Hal såg alwarjan ut och alls icke motsägande. Arthur war förödmjukad, men ännn tillräckligt ädelsinnad att erkänna att han haft orätt. Han kunde