Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1865, sida 2

Ell gisflermäl af kärlek. Af Wilkie Collins. (Slut fr. n:o 53.) — Jag tänkte du war owan wid werlden och jag kunde icke begripa din swärmors litnöjdhet för skenet — eller för möjligheterna, tillade fon, i samma fora: lösa ton, fom hade hon talat om en fönderrifmen maskeradkostym eller ett afbrutet ridspö. — Mrs Amphlett! skrek Geraldine och wände fig mot fin swärmor, war det ide ni sjelf, fom, vå jag ej wille rida ut ensam med min kusin, förebrådde mig för min förmätenhet att wåga motsäga ev? Har ni icke anförtrott mig i min kusins wärd fom i en bro: ders? Dessa woro edra ord: ni fade att han skulle bli min broder och att jag skulle bemöta honom med uppriktig wånskap. — Jag fruktar, tant Amphlett, att ni nästan spelat ett dubbelt spel, sade Henry, hwars bivnta. öppna och manliga röst lät helt behaglig midt i allt detta. Arthur, tillade han, fom du med mig: din hur stru fan stanna här med miss Vaughan. Ja, utropade han då de hunnit utanför dörren, hur kunde du wara en sådan — hm, ja, få swag att tro på sadana I5j-liga historier? Din hustru och jag ha wioserligen stätt på en ganska wänsfaplia fot till hwarandra, men inte war det derföre skäl att skrika derom så mycket. Då jag anlände, såg jag att hon blifwit ordentligt nedstämd seran hennes giftermål, och jag förswarade henne helt iugnt och wifade henne all den uppmärksamhet, jag tunde, och försökte att gifwa henne litet sjelfförtroende. Men jag hoppas werkligen, att jag icke är en få vålig mennifka, att jag någonsin skulle begagna mig af en