Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1865, sida 3

att rycka fram med följande ord, vars mid han utstötte twå tjocka rökmolm ur en dålig cigarr: 7Jag tänker, Gvina, att om du är färdig, funde du rycka from. Eving gjorde honom några frågor, ijynnerhet om han skulle bibehålla den stapelformiga ställningen hos sina trupper. Sherman fade: Jag will att du med wenstra flygeln håller dia till Chattanooga och stapelställningen till ett afstånd af 400 alnar, tills du kommer till foten af fullen. Oh skola wi äfwen bibehålla den efteråt 27 frågade Evin:. 7Du fan fpat: sera kullen uppför, om du så tyder och fan göra det, fmarare Sherman och, skjutande swågern Häftigt ifrån fig, tillade han: Men det säger jag dig, Eving, skicka inte och begär bielp utan att du werkligen behöfwer dven. Då Sherman på sitt Sawannahflodg fälttåg från taket på en risqwarn wid Ogechee såg, huru hang soldater stormade Sort Mac Allister, utropade han plötsligt i nenerdialckt: Dis chile dont stoop dis nighbt och skyndade trappan utför och ur huset, för att gå till general Forbes. En skriftställare har ffildrat hur han lugnt afhörde ett regementes musitkår, som gaf honom en serenad: men denna skildrina är orintin. Musiken må ega makt att stilla ett än så upprördt bröst; men att lugna Shermans nerver förmår ej dess makt. Han teg under serenaden, men utan twifwel flögo hans blickar i alla rigtningar och sågo efter allt, som erbjöd sig åt ögat inom synkretsen. Han är inget ögonblick lugn. Hans fingrar rycka nervöst i hans röda skägg eller i rockknapparne, eller trumma och tappla de på stolar och bord, eller fara omkrina i hårct. Benen håller han ett ögonblick korsade, men ide länge. En liten stund sitter han; sedan stiger han upp och går af och an. Litsom den ftore generalen Grant är Sherman en passionerad rökare, men äfwen wid rökningen wisar sig de båda männens skiljaktiga wäsende. Grant röker sin lätta Havannacigarr lugnt och wärdigt, tillbatalutad i sin stol, i det han långsamt låter röken frufa fram ur munnen och följer med ögonen be hwirflande röfmolnen. Men Sherman röker och blossar med en ifwer och bråtska, fom om det gällde att på möjligaste korta tid få slut på ciaarren; han draner och suger med en häfti bet på ciaarren, som om den wore förstoppad. Derwid går han jemt af och an hwarwid han utan twifwel är försänit i djupa tankar. Grant tuggar fönder önver hälften af fin cigarr i munnen. Sherman lastar bort fin innan den är halfrött, för att tånda en ny: och inom en ej få lång stund ligga på marten, den han rökande trampar, 8 a 10 cigarrstumpar. Han har på vet hela ett wanligt utseende, hwarten wackert eler fult, och skulle bland foll, fom ej känner honom, endast wäcka uppmärtsamhet genom fin wårdslösa drägt och sitt oroliga wäsende. Men wid närmare betraktande är hans ansigte af mycken karakter; ögonen äro, liksom hela hans kropp, i jemn rörelse och derjemte mycket mörka, men strålande och fulla af glans och Lif. De fast och lätt slutna läpparne och de djupa linierna fom draga sig från näsborrarna till båda munwinklarne förläna nedra delen af ansigtet uttrycket af beslutsamhet. Händerua äro i full proportion till hang figur, långa, men derjemte temligen smala och spetsiga som på en qwinna. Hans korta, röda skägg ser ut som wore det hindrat i wexten. — Sherman är lila likgiltig för sin yttre person, som för hwad foltet säger om honom.