Norrländska Korrespondenten – 1 juli 1865, sida 3

att ide säga hånad, af snikenheten och lågheten. Nu satt han, utan ljus i sitt mörler, utan utsigt för det närwarande, utan förhoppning för morgondagen. Sielfmordets tanke hade aldrig fallit honom in; ty han tillhörde ej dessa swaga själar, som icke kunna öfwerlefwa olyckan och nöden, utan att grubbla på en wåldsam skilsmessa från lifwet, på en ewig förintelse i afseende på det tillkommande. Denna nattswarta tanke att tillintetgöra sin egen tillwaro, för att göra sig widare omöjlig för allt både andligt och materielt lif, genomblixtrade honom nu ett ögonblick, såsom den gjort det hos så många tusen betryckta andar före honom; men blott ett ögonblick! Han tillbaka wisade den i själens dunkel framfmy: gande demonen med föratt; ty han hade ju lärt fig att lida och bära allt, utom wanäran. Men han hade aldrig mwanä rat fig. Ett sjelfmord skulle ju blifwa en skamfläck på hans hittills tadelfria Lif! 2, Huru länge hade han sutit? — Han wisste det ide. Då han waknade ur den medwetslösa slummer, hwari hunger och själslidande försäntt honom, war allting mörkt rundt omkring den plats, hwarpå han befann sig. Det war i djupa skogen; ty sorgen och olyckan draga sig alltid långt undan menniskornas åsyn och wälja helst en sådan platå, der de funna få dö ensamma och obeklagade. Han befann fig lutad mot en mofbe: lupen trädstam. Han ftivrade inftintkt messigt upp mot himlahwalfwet, der tunga, blygråa molnmassor wältrade sig öfwer och om hwarandra, utan att lemna någon ljusning emellan sig. Det tycktes honom hårdt att nödgas dö i ett sådant mörker. Han längtade efter en enda aldrig få iiten och blef strimma af må: nen, efter åsynen af den allra obettvdligaste stjerna, för att funna wärma, icke sin genomfrusna kropp, men sin grymt marterade själ derwid, innan han lade sig ned att dö. DÅ skilde fig twå tjocka skyar, och ett präktigt stjernfall for plötsligt genom rymden. Hans ögon bländades så deraf, att han måste tillfluta dem. Då han på nytt fåg upp, mar allt åter mörkt fom i en graf. De nattswarta skyarne hade ånyo flutit fig tillsammans få tätt och ogenomträngligt, att ide en enda strimma af ljus förmådde leta fig en wäg derigenom. Men den olycklige döendes själ flame made en hel werld af ljus och bländande klarhet. Det war som om den fallande stjernan hade tagit sin plats der inom och med sina strålar tändt en himmel af odödlig glans. Alla jordens flyktiga skuggor förswunno, alla menniskolifwets små bekymmer och lidelser blefwo till intet. Det förgängliga hade wikit undan för det ewiga. Den jordiffa drömmen war slutad — den sanna, den ewiga werkligheten begynte. 2 Man hittade en tid derefter ett lik i 1— skog. Oaktadt förgängelsen satt sin outplånliga stämpel derpå, igenkände man dock dragen af den hädangångue. Han hade tagit lifwet af fig sjelf, jade man, 7i ett anfall af wansinne. 3 trodde werlden; men det war ett af dess wanliga misstag, ty nöden war hans werkliga baneman och han hade dukat under blott derföre att han hängifwit sig åt stora ändamål, derföre att han wågat tänka högt om menskligheten, och derföre att han försummat att arbeta — för bröd. På Finska grafweu. Hwar är grafwen, som i Perrhos wildmark Snart ett fefel har förgäten grönskat, Jde wärd att glömmas och förgätas? Hwar är grafven? Fråga ej, o främling! Der den länga skogssjön smalast bugtar