Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1865, sida 2

och ingen erinrade sig att hon någonsin skulle ha för mildrat sina uttryck af medlidsamhet, nåd eller fins känslighet. Hon war stolt öfwer fia fielf för fin är: lighet, uppriktighet, frånwaron af falsk känslighet oh öfwer fina stoningslösa korstäg mot all flagg swaghet. Wid hennes första sammanträffande med en person pröfwade hon dess sielfförtroende. Om en främting gaf wika för henne, antingen af blyghet etter älffmärds het, fatte han fin fot på dess nade och höll den der. Om man motsatte fia henne, hatade hon, men aktade likwäl fin motståndare. Det enda i werlden hon af: tade war kraften; och den enda person i hennes om: gifning, fom hon ide mar bitter emot war miss Baug: han. Ty ehuru miss Baughan hade en från hennes wida skild natur war hon likwäl lika orubblig och fast fom mrs Amyphlett och tillät inaen att komma sig för nära. De woro jemlikar — ide rivaler — och af: tade hwarandras rättigheter. Hwad Geraldine belräffade, få föraktade hon henne djupt och behedrare henne med ett endast ytligt bat, emedan denna war gift med hennes fon. Have detta ide warit, få skulle hon lugnt ha trampat på henne och skaffat henne bort från fin wäg Men detta kunde hon nu ide göra; således war Geraldine befordrad till ett wärdigt föremål för hennes hat och oupphörliga och djupa missnöje. Geraldine insåg fin ställning och och aftynade märkkart. Under detta förlorade hon det yttre behag, hon hade lofwat då hon gifte fig, och fom i fin mån bidraait till hennes mans lärlek. Äfwen Arthur rönte inflytande af hans mors beständiga gnat om Geraldines fel. Han lärde sig snart att ursäkta henne; derpå att sjelf granska henne — ide alltid gynnsamt — och fluts ligen att känna fig generad för henne. Hans ftolthet