Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1865, sida 2

Ell gistermäål af Kärlek. Af Willie Collins. (Forts. fr. n:o 47.) Mrs Amphlett förstod fig på — ingen wisste riltigt huru — att ge hwem som helst utseendet af att wara oförnuftig, löjlig, tafatt och illa uppfostrad, litwäl icke derigenom att hon sjelf egde något öfwer: flöd på behag och uppfostran, utan hellre twertom. Hennes fått war förnämligast anmärkningswärdt för dess oförställda förakt och antagna öfwerlägsenhet; ehuru hon wisserligen war ett wackert fruntimmer, war hennes skönhet likwäl icke af det slag som skjuter andra skönheter i skuggan. Hon war blef, ända til blodlöghet, hade skarpa ögon och en stor mun. Hon bår sitt hwita hår nedkammat på hennes fyrkantiga panna, men hennes buskiga och täta ögonbryn woro ännu swarta som ebenhols och de ljusbruna under dem djupt liggande ögonen hade förlorat intet af fin eld eller tärpa. Linierna mellan Hennes ögonbryn woro djupa och lärfwa. Den mellersta fåran — som kallades AUmphlett-draget — med de mörka ögonbrynen fwäls lande vå hwardera sidan, war isynnerhet motbjudande. Henaes näsa war spetsig, hög och wacker; hennes tunna läppar flöto fig lätt öfwer små och jemna — men färglösa — tänder och hennes haka war tantig, stor och iutt framskjutande. Det mar säledes ide behag eller skönhet fom gaf henne renna moraliska öfmers lägfenhet, utan endast hennes skärpa. Hon war oänd: ligt hård och kärf. Hon fade fullkomligt, hwad hon tänkte, det må nu ha warit hur obehagligt som helst;