Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1865, sida 3

Gumman och Djefwulen. Fabel (efter Doktor Luther). Det är wanligt att, då menniskorna draga öfwer fig någon olycka, tro de att djefwulen warit fromme och spelt dem det skälmstycket. En gång hände bet, att djefwulen fick fe en gumma fitta högt uppe i i ett äppelträd. Gifmwen att, fare han till te närstående, få skolen j snart få fe, att gumman rättnu faller ned och bryter armar och ben af sig, och sedan lär hon sätert påstå, att det är jag, som är orsaken dertill. Godt folk! I funnen då intyga, att jag als drig rådt henne att gå dit. vitet derefter ramlade gumman ned, fåfom djefwulen förutsagt, och då inträfs fade werkligen, att hon högeligen beklagarde fig öfwer djefwulen, fom hade förledt henne klifwa dit upp. Men djefwulen bewisade med flera wittnen, att han deri ej hade ringaste del.