Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1865, sida 3

gömmer oheliga ansprål och assigter, men förgäfwes med ödmjuthetens och firymtericts antagna filonalöf mättar skyla fin skam och fin kropp. Härtill skulle wi fun: na lägga hela denna afrobati (vulgo: fras bater) af mångskiftande flag, hwartill hö va alla dessa flygfän, fom stimma öfwer bördens, rikedomens, embetämannaförtryctets och skenhelighetens träskwatten. Men nog. Wi haswa presenterat några af de mera märiliga sjukdomsfenomenerna i det gammalanropeista samhällets lif fom frö ra dess utweckling. — Se wi oss om efter stränga, lurativa åtgärder, fe wi på andra sidan Atlanten, ntur blod och tårar, ur många och långa strider, pröfningar och uppoffringar träda oss till möte den frälds ningens räddande gestalt, demokratien, fom, en gång soffrad från det flagg fom dens samma ännu widlåder, synes ega den i sanning omätliga, gudomliga uppgift att blifwa werldens och framtidens otulltaftliga, slutliga statsform. Amerika har wir fat oss huru manga strider och pröfningar hwarje spår den menskliga civilisationen tager framåt, i sjelfwa werlet kostar. Dock — ur chaos med def mörker och dimmor, med dess många fäömpande oord: nade matter och massor, bryter till sist skapelsen, ordningen och ljuset fram. Wår gamla werld är ett sådant oredigt ock oordnadt chaos med famlande ideer och makter; men warderopet höres fjerran, och man tycker fig redan känna, höra de mät: tiga susande wingslagen af Guds andes swäfwande öfwer wattnen. Vox populi Vox Dei!