Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1865, sida 3

gråta beständigt då man tilltalar dig? fade ten ffonlösa skarpögda frun. — Jag gråter ide, — fade Geraldine stolt. — Jnte? — Hwad är då der på vin hand, om inte en tår. Fy! du skall ide wara osann, det är ett fel fom wanligen tillhör endast swaga personer. Arthur gick till fönstret blek af undertryckt wrede. J detta ögonblick hatade han Geraldine. Hans unga hustru hade tillbragt en sömnlös natt. Hon war nervös och illamående. Hon bjöd till att wara lugn, men hon tyckte fom om något gifwit wika inom henne och fatta snyftande sjönk hon helt stilla tillbaka mot tynorna på divanen, der hon satt. En högljudd knackning på dörren lät höra sig. — Geraldine — utropade mrs Amphlett — Ser raldine! Ja, min själ, Arthur, har icke hon swimmat. Jnnan ännu befallningar blifwit utdelade till betjeningen och Geraldine hunnit bli återkallad till lifs, kastade betjenten dörren på wid gafwel och ett frun: timmer med fransar och hjefs, frasande siden, hållning och förwånande skön het — Arthurs naturliga hustru, få som mrs Amphlett tallade miss Baughan, från Croft, inträdde ogeneradt i rummet. Efter att helt lungt ha betraktat den afswimmande Geraldine genom sin lorgnett, wände sig den besökande behagfullt bort och sade hwad mrs Amphlett redan sjelf en gång hade sagt: — Hur opassande af henne. Arthur rodnade och bleknade ömsom; — godt, jade mrs Amphlett för sig sjelf med ett elakt leende — den första stöten är nu måttad. Hon förde miss Vaughan till ett inre förmak, mes dan Gryce betjenade Geraldine. . — Det wore bäst att lemna min jungfru med din hustru, Arthur, fade Hon, talande då hon stod mel0