kallade i sitt minne, och likwäl huru säll gjorde ej detta obetydliga henne. Till denna känsla af öfwergifwenhet och outfäglig hemlängtan sällade fig fruktan för framtiden. Hon hade aldrig fett fin morbror, wisste således ide hmilfet mottagande hon skulle röna i hang hus, om han kunde behålla henne hos fig, om han mille behålla henne. Ja, hwem gick i aod för att han ej ändrat wistelseort? Hwem wisste om han ens lefde? Sedan fadrens död, fåledes på tre år hade hon ej Haft nå gon underrättelse om honom. Hwad kunde ej hafwa inträffat under denna tid? Sedan farhågor af vetta flag uppkommit i hennes oroliga finne, få började hennes fantasi att skapa flera nya. Afwen känslan af kroppslig trötthet, fom in: ställde sig hos den wid ett så starkt gåcnde owana, gjorde sitt till att öka hennes modlöshet. DÅ nufolen gått fullkomligt ned, en fall wind blåste öfwer ljungheden, då den uppgående månan kastade sitt fans tastiska sken öfwer det wilda landskapet och den äfwen wid dagsljus föga besökta wägen ej lät spana widt och bredt någon mensklig warelse, då öfwermannades hon af känslan af tröttlöshet till den Arad, att hon högt snyftande kastade fia ned wid sidan af wägen med tanken, att det wäl wore bäst för henne att hon doge. Emellertid warade denna paroxysm ej särdeles länge. Tanken på döden yäckte till lif, tanken på hennes aflidna föräldrar; den hjertkramp, fom gripit henne, upplöste fig i ett stilla wemod och en stärkande bön återgaf henne det förlorade modet. Den wackra psalmversen, fom hon hört fin moder sjunga, när hon war i nöd och bekymmer föll henne i sinnet: j