Norrländska Korrespondenten – 12 april 1865, sida 2

hon kommit till den stationen, der hon måste lemna jernwägen för att tillryggalägga resten af wägen till fots till den flera mil på sidan belägna lilla staden, derwid wägen gick genom en skogig bergstrakt. Det war en warm eftermiddag i Augusti månad, vå hon med fin korg på armen anträdde fin fotmandring. Trakten, genom hwilken wägen gick, war tems ligen öde och menniskotom. Det mar en ftor ljungs mark, omwexlande med berg och skog, fom alltmer anz tog en mellankolisk karakter. Ju ensligare trakten blef, desto mer ängsligt blef Maria. Så länge hon befunnit sig på jernwägen, hade hon genom resans larm, den raska scen omwexlingen oc) de många pass sagerarne warit försänkt i litsom en bedöfning. Men nu, i den ödsliga bergtraktens stillhet, drog känslan af öfwergifwenhet med centnertyngad i hennes själ. Den som ej wet af egen erfarenhet huru det är ett menniskobarn till mods, ware sig yngling eller mö, att, lössliten från alla kära wordna förhållanden, plötåligt träda ut i werlden, med medwetandet att nu stå på egen fot, wara sin egen rådaifware, utan någon att lita på, den skall ej förmå fatta hennes känslorChuru Maria ej ångrade vet sten, fom hon tas git, då det tycktes henne godt och nödwändigt, få fatta des hon doc, ju närmare aftonen fom, af en obeftriflig längtan efter fin lilla förtroliga kammare i Möllerska buset, wid hwilken, isynnerbet efter Henriks återtomst från resan, så många sköna minnen woro fästade. Hur lycklig war hon ej, när hon om afto: nen, efter fullbordart dagswerke. dragit fig tillbaka till sin lilla kammare och påminde fig de många små färs leksbewis, fom under dagens lopp blifwit mottagna af Henrik. Ofta war det ide annat än flyktig handtrycds ning, ett enstaka ord, hwars betydelse endast Hon åters