Norrländska Korrespondenten – 12 april 1865, sida 2

nor. Men på dessa tre dagar tycktes han Hafwa blifwit flera år äldre. Den glada ynalingen hade blifwit allwarsam och tycktes alldeles hafwa glömt bort att skratta. Marias namn kom aldrig öfwer hans läppar, lika litet hörde man af honom ett ord af flar aan. Emot sin far, hwilken han dock måste betrakta fom orsaken att det gått få, mar han wördnadsfull fom alltid. Detta den unge mannens beteende gick den gamle mest till hjertat, ehuru ban ingentina lät märka. ofta, när Henrik minst tänkte derpå, hwilade hang fadersöga forskande och ängsligt På honom, och ej sällan skakade han betänkligt på hufwudet, ty sonens tillstånd behagade honom icke, emedan det icke tycktes honom naturligt. Det enda intresse Henril wisade war när brefbäraren kom. Han wisste så ställa till att han alltid wid den tiden, då bref ankommo, war på kontoret. Med skenbar litgiltighet, men högt flap: pande hjerta mottog han brefwen och genomögnade adresserna. Gäckad i sina förhoppningar lade han dem ifrån sig — den efterlängtade bandskriften war ei ibland dem. Weckor och månader förflöto, utan att man i Möllerska huset hwarken dirett eller indirett erfor något om Maria. Sjette kapit let. Ååtom oss nu se till hwad som blifwit af den arma flickan. Som herr Möller rigtigt förutsatt, hare Maria den dag, då hon flydde, begagnat morgontåget för att lemna staden. Hennes afsigt war att uppföka en broder till hennes aflidna mor, fom war skomakare i en liten småstad i Westmanland. De små befparingar bon gjort af fina fickpenningar — ty någon formlig lön hade hon ej åtnjutit i Möllersta huset — rvädte till att bestrida resan. Jnnan dagen war slut, hade i