Norrländska Korrespondenten – 5 april 1865, sida 2

Hur klara och muntra tittade de skälmaktiga och dock tänkande ögonen ut i werlden omkring sig och hur wäl klädde ej henne den lilla gropen på den rosiga kinden. Det war ingen af dessa smala, bleka, fina gestalter, som man endast alltför ofta får se bland kammarsittande stadsflickor. Det war en flicka af fols tet, frisk, rosig, kraftfull, en bild af helsa. Herr Möller måste i tysthet medgifwa att ingen egentligen kunde förtänka hans son, om han fann flickan fager; dock lät han ej märka något af dessa tankar, utan lade sitt ansigte i allwarsamma weck, i det han sade: — Maria, jag har ett allwarsamt ord att säga dig. Hwad skall den der kärlekshandeln med min son betyda? Hwad skall det föra hän? Hwad inbillar du dig för slag? Den hänsigtslöshet, hwarmed genom dessa barffa frågor slöjan rycktes bort från hennes ljufwa hemlighet, dref blodet på nytt till Marias kinder. Hon hade stor respekt för herr Möller, icke allena st för det att han mar hennes husbonde och wälpörare, utan äfwen emedan hennes beslägtade finne erkände hans stora duglighet; men det sätt, hwarpå han nu tilltalade henne, sårade henne, ty oaktadt sin enkelhet, saknade hon ej stolthet. Med någon hetta swarade hon derföre: — Herr Möller, ni lärer ej kunna förneka mig det wittnesbördet att jag alltid uppfört mig anftändigt och sedesamt; om unge herrn derföre är mig bes mågen, få är det ej min skuld. Att jag wärderar, högt wärderar herr Henrik, fom är få hederlig och alltid warit god mot mig, mill jag ej neka, ty det wore osanning och feghet af mig, om jag fade annat, och hwad inbillningen beträffar, få wet jag ej hwad jag skulle inbilla mig. — Håhå, jungfru, sade herr Möller och drog