möjlig frihet; de få göra allt hwad de behaga, låta sig kurtiseras opåtaldt och sjelfwa wälja sina älskare och männer; men sedan de en gång blifwit gifta, då är friheten slut. Från det ögonblick den unga qwinnan ingått en äktenskaplig förbindelse och till dess hon fått fin förftfödde, får Hon ide tala med någon annan menniffa än fin man och med honom endast i enrum. Så snart hon blifwit moder, får hon samtala först med sin swärmor och efter förloppet af någon tid med sin egen mor, sina swägerskor och systrar. Hon är ständigt bewakad, till och med i sitt eget hem; hon talar aldrig med karlar som besöka huset och går ytterst fällan ut. Hon får derföre ide briljera med fina grannlåter och juveler inför andra än perfoner af fitt eget fön — med ett ord, hon är lika afstängd från werlden fom en turkisk qwinna. Som den armeniska qwinnan i sitt hem endast får hwiska fram, hwad hon har att säga, för att icke något manligt öra måtte uppfnappa hennes ord, så följer häraf, att det ständiga gnabb och gräl, som oftast hör till ordningen för dagen, der en mängd qwinnor äro samlade, här icke alls kan komma i fråga. Plägseden, den strängaste af alla lagar, förbjuder dem att tala högt och en hetare ordwexling kan under sådana förhållanden icke utan stora swårigheter föras. — Sådan är seden i Armenien. Tänkom oss en större familjekrets, i hwilken alla de qwinliga medlemmarne sitta stumma som fiskar; hwilket trefligt och angenämt hemlif måtte föras i en sådan!