Norrländska Korrespondenten – 5 april 1865, sida 2

— Men förklara dig då närmare, fade fabriförs skan, jag blir ej Elof på vitt tal. — Inte nu, bästa mamma, swarade Henrik. Jag är få upprörd; jag måste ut i friska luften för att swalka mig. Hwar är Maria? — Hwad will du henne? — Far will också tala med henne. Henrik skyndade sin wäg. Fru Möller hemtade Maria, som war sysselsatt med strykning. Maria såg på fru Möllers min och märkte på den rörda tonen i hennes röst att det måste wara en egen och allwarsam anledning hwarföre hon wid den tiden på dagen kallades till herr Möller. Fru Moölr förstod hennes frågande blick och kom henne till mötes. — Jag tror, sade hon i hwiskande ton, att det är med afseende på Henrit. Ehuru Maria hade anat något sådant, sköt dock en dunkel rodnad upp i hennes ansigte och klappade hennes hjerta, fom om det wille spränga bröstet. Men då hon med all fin anspråkslöshet ej saknade aktning för fig slelf och mod så hemtade hon sig snart och beträdde några ögonblick derefter utan rädsla, men utan fräckhet, hr Möllers arbetsrum. — Fru Möller, började hon, har sagt mig att ni önskade tala med mig. Herr Möller swarade ej, utan mönstrade Maria från topp till tå. Ännu aldrig hade flickan förefommit honom få skön, få blomstrande. Hon hade endast på fig en simpel hemmawäfd klädning, men hur pryd: lig och nätt war den ej och hur fördelattigt lät det ej hennes formers ungdomliga fyllighet framträda! Hur skönt omfattade ej det i släta benor lagda ljug: bruna håret, det rosiga ansigtets regelbundna owal.