Norrländska Korrespondenten – 1 april 1865, sida 3

ifrån dag, tills ändtligen hennes man sjelf, som ej war blind, bröt isen. Tredje kapitlet. Wi återknyta nu tråden i wår berättelse och återgä till den scen, som wi höllo på att skildra i första kapitlet. Ehuru fru Möller såg ett husligt owäder i antågande, få war hon dod i botten glad att saken ändtligen fick, fom man säger, bål en gång, emedan hon derigenom besparades det bittra malet af ett beflut. Hon öppnade derföre fin talförhets slussar och med delade fin man allt hwad hon kände om de båda uns gas kärlekshandel. Fabrikör Möller afhörde lugn hennes berättelse, utan att afbryta den med ett enda ord. Då fabrir körskan slutat, fade han: — Wahlborg, du har handlat mycket orätt uti att låta saken gå få längt, utan att säga mig något. Nu måste jag skära djupt i föttet för att funna hjelpa. Dertill är din swaghet skuld. Kalla hit Henrik! Fru Möller såg förskräckt på fin man. Ehuru hon kände hans kärlek för sonen, få kände hon dock också ben gamles genomgripande energi, när han ins såg nödwändigheten af att handla. — War icke för hastig, Anton, fade hon efter en liten paus; hwad har han wäl förbrutit, den arme gossen? — Owinna, sade fabrikören med synbar tecken till otålighet, tala ej, utan gör som jag säger dig. Fru fabrikörskan såg att alla widare inmändnins gar skulle wara fruktlösa; hon steg således upp för att gå. 3 dörren wände hon sig och gick tilbaka til sin mans länstol. (Forts.)