Jen af fönsternicherna står en skrifpulpet och fram för densamma en stor, med läder klädd länstol. Rum mets wäggar äro prydda med några goda taflor, mest af inländska konstnärer. Herr Möller, en storwext, starkt byggd man, emels lan femtiooch sextiotalet, går med stora steg och häns derna på ryggen upp och ned i rummet. Hans tjocka, yfwiga hår, som ursprungligen warit swart, men nu aenom iblandadt hwitt såg ut som peppar och salt, war kortklippt och tycktes, att döma af det sätt, hwarpå rot tittade ut i alla kompassens rigtningar, trotsa all tuttur. Ansigtet war starkt koppärrigt och ingalunda wackert. Bustiga ögonbryn, som ensamma hade bibehållit sin dunkla färg, bidrogo ej att göra ansigtet wänligare. Ansigtet bar stämpeln af förstånd och oböjlig wiljekraft. Hela gestalten hade någonting imponerande och man behöfde ej wara menniskokännare för att wid första blicken warseblifwa att man här hade en hel man för sig. Hwarpå tänkte wäl herr Möller, under det han spatserade så der af och an i sin kammare? War det kanske på konstruktionen af en ry machin eller industripapperens ställning? Jngenting sådant. Hr Möller tänkte på en huslig angelägenhet. Af hwilket slag denna angelägenhet war, få wi straxt höra. Fabriksklockan slog just tio, då dörren gick upp och en qwinna i medelåldern inträdde i enkel, huslig drägt och en snöhwit mössa på det blonda håret. Het war en qwinna öfwer 40-talet, fom i fina unga dagar måtte hafwa warit mycket wacker. 3 handen bar hon en tallrik med köttsoppa och en semla. — Kommer du redan med min soppa? sade herr Möller och afbröt fin promenad. — Redan, säger du, fwarade den tilltalade, fom