Den kloka gumman. Af Nepomuk. (Forts. fr. Ito 23.) Gabriel stadnade och fade helt twärt: Herr löjt nant, ni är en skurk. Ni har med nedriga konster lockat min kusin. Ri är en alltför dålig karl att få befläcka mitt stamträd. Ni måste genast slåss med mig; jag mill ide blifwa slägt med er . . . på lif och död, trettio steg, här äre ett par laddade piltoler, Gud och månen till wittnen. Se här, wälj, ingendera pistolen klickar. Bågenflykt sköt ifrån sig de erbjudna wapnen och fade: min bästa baron, dagen är ide rätt passande, man duellerar ide gerna på fin bröllopsdag. serr löjtnant, om ni wägrar, få uppträrer jag helt högt bland gästerna och förkunnar att ni är en fturf, och att jag ide erkänner er fom slägting. serr baron! fare Bågenflykt, fom oaktadt fin köld, började att blifwa otålig för sådana tillmälen: tom ihåg att jag är säler skytt, och att jag fan träffa en fågel i luften. Baron har sjelf sett vet, om jag minneg rätt. Fa, herr löjtnant, men jag skjuter också säkert. Reka ide länare, om ni ide är fäa! Fega? En Bågenflykt feg? Min stamsader ftupade wid Pultava wid Karl den tolftes sida. Jag har sjelf luktat krutrök, men jag har ej lust att slåss med min hustrus kusin.