leye nyp hunnit stryka sömnen ur fina ögon och fått en klar blick, jåg, att qwinnan föll omkull och blef liggande på marten. Af ingenting förhindrad, går han dit för att underföfa af hwad kön den afdånade warelsen kunde mwara och erfar, att det är en qwinna. Och anmärkningswärdt är att, ehuru tältet, hwarifrån qwinnan utgått, war långt ifrån detta ställe upp: fatt i en tätwuxen skogslund, hade björnen, fom förut ej fett denna lokal, dock blott af instinkten den kännedom, att han wisste utaf qwinnans boning, hwilket han ock bewisade genom den handling han utförde. , Björnen aflöste skidorna från qwinnans fötter och lät dem ligga qwar på det ställe, der hon slutade att begagna dem, hwarefter han tog henne i sin mjuka famn och med mycken warsamhet bar henne genom skogsmarken till den nejd, der tältet war uppslaget, hwarwid han tillika iakttog den försigtighet, att han ide gick ända fram till denna boningse platå, hwarest Han sannolikt förmodade, att någon mensklig warelse bodde, utan, för att fördölja fin närwaro, lade ned fin kära börda på få långt afstånd verifrån, att ingen hwarken kunde se eller höra honom. Sedan han en stund betraktat den i stillhet liggande qwinnan, återwände han till sitt landsområde, och qwinnan, som redan wid det beqwäma åkandet uti björnens ludna karosse — om man få får säga — mwatnat till fan8ning och medwetante, men af fruktan dock höll fig stilla och med yttersta nog: grannhet iakttog orörlighet eller en fof: wande menniskas skepnad, aid sedan hem till tältet och omtalade för sin omgifning den underbara händelse, fom henne iver derfarits. Denna händelse wäckte mycken förundran och åtskilliga förklaringar gjor: des deröfwer. Det kunde icke wara utan afsigt, fade man, och beräkning, fom björnen denna gång war så beredwillig att skjutsa hem lappqwinnan. Troligen tydte han att hon fom för nära hang minterqwarter — inseende derwid att obehag: liga följder deraf kunde uppkomma, — — od till undwikande deraf beslöt han derföre i sin klokhet att transportera qwinnan till närheten af tältet, och längre kunde han ide komma. Den ädel: modige björnen blef dock sedermera för fin godhet illa bemött af lapparne, hwilka straxt derefter lömskt öfwerrumplade honom i hans winterqwarter, dit han åter ingått, och dödade honom förmedelst ett spjutstygn i hjertat, hwarwid han icke lärer gjort särdeles motstånd, utan mils ligt underkastat sig sina fiender. Till åminnelse af denna händelse förwarar sågwerksegaren Joh. Marklund i Bure ännu i daa huden af denna björn, bil: fen han af lappmännen, fom moro björnens mördare, fia tillhandlat.