Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1865, sida 3

mark en del af rofwet. Men den förs blindade och halsstarrige preusfiffe mo narken, denne ursinnige Don Onirotte bland Europas nu lefwande rengenter, skall säkerligen ide förneka fig sjelf, utan med en fånes tanklöshet rusa sin wän fram, och följden blifwer måhända den, att Preussen förlorar icke blott en del af hwad det stulit från Danmark, utan fans ske äfwen Rhenprovinserna. Ty sedan Napoleon nu sent omsider gjort ifrån fig de japanska och mexikanska expoditionerne samt fått bugt på uppresningen i Algier och sålunda åter har händerna fria, få torde längtan efter en utwidgning af kejsaredömets wälde till Rhen, fom, man säge hwad man will, doc är Frantrikes naturliga gräns i öster, åter mat: na till lif med förnyad styrka — och Preussen är ide den makt, fam förmår hejda de galliska örnarnes lystnad. Den andra händelsen af wigt är, att unionisterne wid Wilmingtons intagande funnit klara och tydliga bewis derpå, att England, hwars regering högtidligen förklarat fig skola iakttaga ten strängaste och obrottsligaste neutralitet under det pågående kriget emellan Nordz och Eyde staterna, att detta England, säger jag, afsändt fartyg hwilka medfört wapen, ammunition, utrustning och fjulwårdsperserlar för en 60,000 man stark rebellarme! Detta sista skamliga bewis på Albions falskhet och trolöshet rågar måts tet. Förbittringen i Nordstaterna är utomordentlig och, medgifwom det, rättmätig.